Uppmärksamhet
Som ni ser föreställer bilden ett litet stackars barn (flicka enligt texten i boken) som kryper på backen och bakom henne en gam som väntar på sin föda. Desto mer jag betraktar bilden desto mer ledsam blir jag, mer förfärad att ett barn kan ha det så dåligt ställt i denna värld. Ibland behöver vi här uppe i trygga Sverige påminnas om att världen är fasansfull på sina håll. Det är inte ofta jag berörs av diverse slag av bilder i olika tidningar, TV, Internet och så vidare, då bilder alltid varit en stor del av min utbildning men på något sätt blev jag väldigt berörd av denna bild och bildens syfte, att fånga min uppmärksamhet fungerar.
Det enda jag får reda på som läsare är denna text om bilden:
En tidningssida, en förstasida. Ett stort fotografi visar ett litet barn med uppsvälld mage. Barnet kryper på den av torkan hårda och spruckna marken och försöker att resa sig. Kanske tror hon, i sitt yrseltillstånd, att någonstans, kanske strax intill, finns någon som kan hjälpa henne med vatten, någon som kan lindra den svidande känslan i magen. Men bildens rum är vid hastigt påseende tomt. Ingen hjälpstation, ingen sköterska eller läkare men där finns en fågel. Ett par meter bakom barnet har en stor gam tagit mark och rovfågeln förmedlar en otäckt tydlig förvissning om att här finns det snart föda. Uppmärksamheten hos tidningsläsaren är nu total.
Efter en stund när jag samlat mig fortsätter jag läsa men väljer att sluta ganska snabbt, bilden hade sådan kraft på mig att jag inte kan sluta tänka på den. Ytterligare en tid fortgår och jag känner mig som vanligt igen, dock känner jag en form av glädje inombords av att jag fortfarande kan bli så tagen av en bild som denna. Med tanke på att vi matas med så mycket information dagligen blir vi härdade som människor, att se fasansfulla bilder, att det är skönt på något vis att veta att man fortfarande kan ta till sig saker och ting och inte bara stänga ute allt otäckt.
När ni såg bilden, vad för känslor genomsyrade dig i det allra första ögonblicket?
Känslorna som for igenom mig var flera.
FASA över flickans öde.
Illamående över tanken att ett barn ska behöva
svälta för att sen bli en gams föda.
Tänker på det där med fadderbarn..
Tänker att jag gärna skulle ha ett fadderbarn om jag visste att pengarna gick oavkortat till ett barn och inte hälften eller mer försvinner på vägen.
Tänker också att jag skulle kunna tänka mig att åka iväg och jobba på ngn hjälpstation om kroppen hade tillåtit det.
En bild som onekligen för med sig många tankar och känslor.
Kommer få svårt att vara tyst om ngn gnäller över maten här idag.
Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Christa
Fotografen gick även han ett tragiskt öde till mötes.
http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=5241442
Ibland kan jag tänka att dte är ju helt sjukt att en människa kan ta upp sin kamera och fotografera istället för att hjälpa till. Kamerna blir som fotografens sköld mot vädlen. Han kan se men behöver inte själv bli sedd.
Jag skulle då aldrig kunna arbeta som fotograf i ett land där detta händer. jag skulle inte klara av att skärma av mig och fota, jag skulle heldre vilja hjäpa till.
Svar: Men då tycker jag att du ska byta till klackskor. :)
Jag håller med Eme... Men samtidig är ju ett sätt att "hjälpa" indirekt genom att sprida informationen om hur orättvis värld vi lever i, genom att beröra och få andra människor som inte är på plats att hjälpa till att skänka pengar eller iaf reflektera över hur vår värld ser ut och kanske förhoppningsvis vara tacksamma för hur bra vi har det i sverige trots allt.. Personligen längtar jag efter att bli färdig sjuksköterska så jag kan åka ner och mata dessa barn och hålla och trösta dem och kanske kanske inge lite hopp och förändra livet för nån av dem!
Skönt att se att det är fler som reflekterar över sådna här saker!!
/ M
